Såsom han tidigare hade brukat göra.

Dan. 6:1–15.

Daniel gick aldrig på ackord, därtill var han allt för rakryggad. Vi vet hur svårt det kan vara att gå mot strömmen, då frestas man lätt till att ge efter för pressen

Att ta bort något av korsets anstöt för att rädda sitt eget skinn.

Eller vi kan frestas till att köpslå med vårt samvete, att vara mindre nogräknade, om vi tror att detta kan ge fördelar på ett eller annat sätt.

Men sådan var inte Daniel. Han hade varje dag sina tre bönestunder och stängde inte fönstret för att dölja att han bad.

Inte heller det brutala hotet om att bli kastad i lejongropen kunde stoppa eller skrämma honom.

Det är sådana som behövs i en tid som denna och som skapar respekt och vinner den tillit som är så nödvändig för att Guds rike skall gå fram.

Nej, Daniels tro var ingen lättköpt solskenstro, annars hade han nog låtit sig skrämmas. Det skall mindre till att skrämma många av oss, men han var trygg som ett barn i sin fars armar.

Mänskligt sett var detta en farlig dårskap, men Gud vare tack det är aldrig farligt och heller ingen dårskap att överlämna sig helt till Gud som är trofast.

Oavsett vad som sker, så är vi alltid i hans hand också när vi måste gå genom många prövningar.

Daniels segrande tro, och trons seger gjorde ett starkt intryck på den hedniske konungen.

Det vittnesbörd denne Beltesassar ger Daniels Gud kunde inte vara bättre sagt av någon profet.

Härmed befaller jag att man inom hela mitt område skall frukta för Daniels Gud. Ty han är den levande Guden som evigt förblir.

Hans rike kan inte förgöras, Hans välde har inget slut.

Han befriar och räddar, Han gör tecken och under på jorden. Han som har befriat Daniel ur lejonens våld.

Och denne Daniel steg i ära och makt, under persern Koresh regering.

DET ALLMÄNNA PRÄSTADÖMET

Läran om det allmänna prästadömet är en av de sanningar som Guds folk har kämpat och lidit mest för genom tiderna. Historien berättar de mest bloddrypande berättelser från denna kamp. Själarna var ju ofta bundna av kyrka och påvevälde, prästmakt och biskopsrättigheter, ofta med sanktion från den världsliga statmaktens lagar och förordningar. Ve den som bröt med denna och frimodigt hävdade att den bibliska läran om det allmänna prästadömet skulle med rätt och plikt förkunna Kristi dygder och bära fram lovoffer, det är frukt av läppar som prisar hans namn. Hebr. 13:15. Men trots lidande, tårar och blod, trots tortyr och fängelser, kunde sanningen inte hållas inne, utan banade sin egen väg i kraft av sin egen inneboende styrka. Det är frukterna av dessa strider och segrar vi har haft välsignelser av under många år sedan lekmannaväckelsen fick sitt genombrott i kristenheten. Emellertid ligger faran och lurar inom våra egna kretsar. Djävulen har stort intresse av att binda Guds folk och nu gör han det på ett annat sätt. Ofta ser vi en åskådarkristendom även inom de fria församlingarna. Man letar ofta förgäves efter prästerna. Nej, vi har ju predikanter som har lön för att utföra sin prästtjänst och de andra ska tiga och höra. Det är en förfärlig fara. Ofta är det också predikantens egen skuld som inte har insikt om det allmänna prästadömet och inte lär Guds folk att fylla sin uppgift. Det finns folk som varit kristna i åratal utan att ha öppnat sin mun offentligt för att vittna eller be utom den gången då de upptogs i församlingen, för då var de ju tvungna till det. Det hörde till ritualen. Gud har nedlagt i oss Ordet om försoningen, står det skrivet i 2 Kor 5:18–19. Detta blir kvävt och vittnesbördet och tjänsten kommer inte till sin rätt vilket innebär obotlig skada för dem själva och Guds verk i övrigt. I många församlingar ges det mycket sällan tillfälle till fria vittnesbörd. Predikanterna ska göra allt. Det är ett mycket skevt spår och det behövs i sanning ropas ut en varning, så att de fria nådegåvorna och tjänsterna inte blir kvävda av ett välde som man kan kalla för predikantvälde. Det finns inget som är så kvävande som detta. Anden bedrövas och den fria strömmen av välsignelser stannar av. Förmågor och krafter hämmas. Lovsången och glädjen minskar. Det som sällan används vissnar bort. Sluta att använda din händer och de kommer att bli obrukbara. Det kan vi se hos indiska fakirer som sitter i en bestämd ställning med händer och fötter under en längre tid. Bildligt talar vissnar de bort.

O, måtte inte dessa levande andekrafter som finns i Guds församling vissna bort och dö, utan få utvecklingsmöjligheter och komma till sin bibliska rätt.

Församlingens tjänster och nådegåvor är inte till för att vara allenarådande. Tvärtom! De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp. Ef. 4:11–12. Så byggs kroppen upp i kärlek och den fogas samman och hålls ihop genom det stöd varje led ger allt efter den kraft som är utmätt åt varje särskild del. Ef. 4:16 Varje del har en ”utmätt” uppgift. Varje präst har sin stora gärning! Alla behövs! Ingen ska vara åskådare. Alla skall vara med i den andliga gudstjänsten för Gud har kallat dem till det och tilldelat dem en sådan plats. Måtte vi alla finna vår plats i Guds stora församlings organism annars störs de andliga ’organen’ och hela verket kan stagnera. Det visar sig också när Anden riktigt får komma till. Då är det slut med formerna. Då sprängs ritualerna. Då upphör enmanstjänsten i församlingen.

Översatt från norskan

Författare Fridtjof Valton

Profeter och lärare är nyckelpersoner i församlingens liv

Vi ska se på två församlingar som vi läser om i Apg. 13: 1-3 och 1 Kor 1:1-16. Det gäller Församlingen i Antiokia och i Korint, som båda var lika men också olika.  I Antiokia, fanns det profeter och lärare. De hade ett rikt andligt liv och en värdefull gemenskap.

 Och nyckeln till detta rika liv berodde på att de hade profeter och lärare . Om dessa tjänstegåvor inte fungerar är det något som fattas i det andliga församlingslivet. Profeter och lärare. Dessa två tjänstegåvor kompletterar varandra på ett härligt sätt. Men det är tyvärr en del som inte ser detta. Läraren är den som undervisar och bär fram både nytt och gammalt ur skriften. Bibeln skall vara vårt rättesnöre . Gårdagen är lika viktig som tiden i dag. Vi blir rotade och grundade. Roten har liv i sig själv och suger upp näring från jorden. Rötterna ligger i historien. Och så har vi balans i de värden som upp igenom åren har blivit oss givet genom systrars och bröders erfarenheter. Läran är viktig. Och så var det profeter, hur är vår inställning till dem? Är vi lika begeistrade för profeterna? De är församlingens radar. De behövs för att vi skall ha det sunt och gott, och slippa att få några slitningar.  Det skall vara balans mellan undervisningen och profettjänsten.  Blir det bara lära blir det lätt stereotypt och rutinmässigt. Om det bara blir förmaning blir tungt. De måste vara variation, och harmoni i allt. Profeten är den smorde och omedelbare, som kommer med friska impulser. Det som frigör och förlöser, förvandlar och härliggör. Det blir atmosfär och liv. Halleluja.

I Antiokia fanns dessa två tjänstegåvor i full verksamhet. Där var det Gudsuppenbarelse och förlossning.  Den Helige Ande talade rakt in i gudstjänsten genom en profet eller genom profetiskt tal. Avskilj åt mig Barnabas och Saulus för det verk som jag har kallat dem till. De blev utsända av den Helige Ande. Det fanns en skapande andens atmosfär i församlingen, den får vi som Guds folk aldrig förlora, då kan vi försöka med vad som helst som ersättning, med det hjälper inte. Församlingen i Antiokia fastade och bad, och den Helige Ande talade genom sina redskap . Det viktiga i vår gemenskap är att vi gör andliga Guds upplevelser. Här är det viktigt med Andens smörjelse över profettjänsten så skriftens hemligheter blir levande för dem som hör, då skapas tacksägelse och lovsång i våra hjärtan. Men allt som har med ande att göra, såsom atmosfär, salighet, jubel och glädje, lidande, kamp, bön, alla dessa yttringar måste ha sin grund i Guds ord.  ”Här kommer undervisningen in.” Jesus sade; på denna klippa skall jag bygga min församling, han skulle inte skapa den men bygga . Det tar tid att bygga, och det finns en plan att följa . Här vill den helige Ande leda oss.   Korintförsamlingens ensidighet.  Här var det ingen brist på nådegåvor, det var en berikad församling där det profetiska var dominerande. Men så fattades det lärare som kunde ge dem undervisning. Hade de haft lärare som i Antiokia då hade församlingen varit sparad för mycket lidande och profeten och läraren kunde hållit dem i balans. Läraren håller församlingen i en nykter ställning genom undervisningen i Ordet. Den helige Ande leder alltid i enlighet med ordet . vännerna i Korint var som barn i Kristus, de behövde andlig mjölkmat. Församlingen i Korint saknade det församlingen i Antiokia hade, där fanns det profeter och lärare i en underbar förening. Vi ser att de fastade och bad och tjänstegåvorna och nådegåvorna fungerade . Atmosfären var frigörande och förlösande, och den helige Ande var utgjuten. Mönstret för församlingen som Gud vill att den skall vara. Allt måste vara med, både profeten och läraren, då skapas det en andens enhet och en andlig atmosfär. Vandringen i Anden. I Efesierbrevet ser vi profeten i de tre första kapitlen och läraren i de tre sista. I kap 4 ser vi förmaningen som kommer efter allt det härliga som är sagt om de vi har i Kristus. Nu skall det korrigeras. Ef. 4:1-3. Så skall vi tacka Gud för tjänstegåvorna, och hålla oss till Herren. Vi är många gånger så upptagna med de vi tycker bäst om och inte tycker. Kristus är inte delad. I Efesierbrevet finner vi sju grundläggande fakta för andlig gemenskap till alla tider. Det är tal om att bygga. Församlingen är som en verkstad. Och på en byggplats kan det se rörigt ut när de som efter hand skall vara med och färdigställa allt.  Grunden är lagd. Och på denna grund skall det byggas. Guld och silver de är kostbara tingen.  Guldet är kärleken och dess värme. Silver, försoning, genom uppenbarelse. Ta vara på Andens enhet, även om det kostar att underordna oss. Församlingen är den bästa platsen för växt och utveckling i varje kristens liv. Vår enhet bygger inte på att vi har samma syn i allt. Men vi växer ifrån det köttsliga barnsliga och kommer in i andens gemenskap genom profeten och läraren. Och genom andens uppenbarelse och Ordets vägledning smälter vi samman till en härlig andens enhet. Ska vi inte be att profeten får större rum och att nådegåvorna kommer i bruk, och att bönens ande får gripa oss, då tror jag vi ska få se härliga resultat av vårt gemensamma arbete för Herren.