DEN RÄTTFÄRDIGE SKA LEVA AV TRO

 Trons vandring

Allt som har liv, det växer och utvecklas. Så är det också med tron. Och här talar jag inte om en intellektuell förståndstro, utan om en levande och verksam tro, den tro som är född av Gud.

Alla som har blivit födda på nytt, har liv i Gud och därmed också en levande tro! Det är samma tro som alla levande kristna har haft i alla tider, den tro som en gång för alla är överlämnad åt de heliga. Judas brev.

I Rom. 4:12 läser vi om Abraham, att han skulle vara fader till omskurna, till sådana som inte endast hör till de omskurna utan också vandrar i spåren av den tro som vår fader Abraham hade som oomskuren. Det som kännetecknade Abrahams tro, bör också känneteckna vår tro! Det kristna livet är inte ett liv i stagnation, utan det är en vandring i tro.

Det är tragiskt när kristna blir kvar i samma stadium år efter år. Gud vill ju förnya oss idag. Han vill föröka vår tro och ge oss nya andliga upplevelser. Därför är det så viktigt att vi går den väg som Gud har stakat ut åt oss i sitt Ord. När visionen får gripa vårt sinne, frågar vi inte hur det skall gå till, utan vi bara går därför att Gud har kallat oss från mörkret till sitt underbara ljus, från satans makt och till Gud. Han har kallat oss att vandra i spåren av den tro vår fader Abraham hade.

Jag vill tala om tre kännetecken för denna trons vandring. Det första kännetecknet för en levande tro är altaret! Abraham byggde altare, står det i bibeln. Han hade dialog uppåt, var en bedjare och talade med Gud.

Bönen är pulsen i den levande tron! Abraham höll till vid altaret, han talade med Gud och Gud talade med honom! Därför heter det: "Kan jag dölja för Abraham vad jag tänker göra?" 1 Mos. 18:17. Gud talade om sina planer för Abraham.

Och Herren sade: Kan jag väl dölja för Abraham vad jag tänker göra?

Vi bygger inga altaren idag, men vi kan ändå få tala med Gud, var som helst och när som helst. Vi kan få bli sanna tillbedjare som tillber Fadern i ande och sanning, för sådana tillbedjare vill Fadern ha. Joh. 4:23.

Gud har stora planer idag, och han älskar att få delge oss sina planer. Oss som lever i avslutningen av denna tidsålder, som vi kallar nådens och församlingens tidsålder. Han vill tala om sina planer för oss vid uppenbarelseplatsen, vid altaret. Där vill han visa oss vad han tänker göra, och vad han vill bruka oss till som sina medarbetare.

Ett annat tecken för den levande och verksamma tron är: ett förlåtande sinnelag. Det är tragiskt när människor blir bittra. Jag tänker alltid i detta sammanhang på vad en predikant sade, när han talade om vikten av att ha ett rätt sinnelag. "Jag ber till Gud", sade han, "att jag inte skall få stengrund i mitt hjärta, så att det blir hårt och oböjligt".

Denna bön behöver vi nog var och en be i denna tid. Vad vi än möter, så vill Gud hjälpa oss så att vi inte blir kritiska och dömande, men formbara i krukmakarens hand.

Det är välsignat att få kunna be för alla människor, och för alla våra bröder och systrar i tron, oavsett "partibeteckning" 1Tim 2:1-4.. Gud vill ha oss alla som sina medarbetare. Med våra böner kan vi få vara med och vinna människor för Himmelen.

Den levande tron befriar oss från partisinne och ger oss ett förlåtande sinnelag, och nöd för de förlorade.

I 1 Mos. 19:29 läser vi: Så skedde då, att när Gud fördärvade städerna på Slätten, tänkte han på Abraham och lät Lot komma undan omstörtningen, då han omstörtade städerna, där Lot hade bott.

Den levande tron har ett rätt sinnelag, den ger sig ut för andra och vill rädda världen.

För det tredje: En levande och verksam tro är generös! En som gör såsom Abraham gjorde, låter Lot välja först och säger: "Inte skall det vara någon tvist mellan mig och dig eller mellan mina herdar och dina. Vi är ju bröder. Ligger inte hela landet öppet för dig? ... Vill du åt vänster så går jag åt höger, och vill du åt höger så går jag åt vänster." Och knappt hade Abraham sagt dessa ord, förrän Herren sade till honom: "Lyft din blick och se dig omkring från den plats där du står, mot norr och söder, öster och väster. Hela det land SOM DU SER skall jag ge åt dig och dina efterkommande för evig tid." Härliga ord som skall gå i uppfyllelse när tiden är inne.

Det som Lot valde åt sig brann upp alltsammans. Men om Abraham kan man säga, att han vann genom att försaka.

Det är farligt att bli sådan att man vill ha och ha. Om inte välsignelsen omsätts i givande, så blir det som med Döda Havet. Den har bara tillopp, men inget utlopp och är därför steril och ofruktsam.

Låt oss därför vara generösa, ha en levande tro och vara öppna kanaler för den helige Ande, så att det kan strömma levande vatten från vårt innersta, ut till en värld som lider! Då skall vi få uppleva att vår omgivning förvandlas. Vi har en källa i oss och med oss, inte bara för vår egen del, men för att ha något att ge till andra. Joh.7:38.

Gud välsigne oss till att ha en levande tro på Jesus, ett förlåtande sinnelag och att vara generösa.

Paulus goda råd i God hamn

Vi skall se på ett intressant kapitel, de är det 27 kapitlet i Apg. som handlar om Pauli resa till Rom. Det blev en stormig resa som de hade kunnat undgå om de hade lyssnat till det som Paulus sade. Men Paulus var ju ingen sjöman så det var inte mycket att lyssna på, kanske de tänkte. Men Gud hade sin plan för Paulus, därför blev det en annorlunda resa.

Vi läser ifrån vers 1 till och med vers 8 först.

När det blev bestämt att vi skulle avsegla till Italien, överlämnade man Paulus och några andra fångar till en officer som hette Julius och som tillhörde den kejserliga vakten. Vi gick ombord på ett fartyg från Adrammyttium som skulle gå till hamnar i Asien, och avseglade. Aristarkus, en makedonier från Tessalonika, var med oss. Dagen därpå lade vi till i Sidon, och Julius som behandlade Paulus väl, lät honom gå till sina vänner för att få den hjälp han behövde. När vi hade lagt ut därifrån, seglade vi i lä av Cypern, eftersom vi hade motvind. Och sedan vi hade seglat över öppna havet längs kusten av Cilicien och Pamfylien, lade vi till vid Myra i Lukien. Där fann officeren ett skepp från Alexandria som skulle segla till Italien, och han tog oss ombord på det.

Under åtskilliga dagar gick seglatsen långsamt och när vi omsider nått i höjd med Knidos och vinden fortfarande låg emot oss, gick vi in i lä av Kreta vid Salmone. Längs kusten lyckades vi så småningom ta oss fram till en plats i närheten av staden Lasea, som kallades Goda hamnarna eller God hamn.

Då hade lång tid förflutet och sjöresan blivit farlig-fastedagen var redan förbi- varnade Paulus dem och sade; Ni män,

Jag ser att denna sjöresa blir strapatsrik och leder till stora förluster. Inte bara av last och skepp, utan också våra egna liv kommer i fara. Men officerarna som var ansvariga för fångarna litade mer på båtens kapten och fartygets ägare, än på vad Paulus sade. Och flertalet röstade för att de skulle segla vidare mot Rom.

De lyssnade mer på de som hade befälet ombord, än på de Paulus sade. Och mänskigt sett var detta naturligt att de gjorde så. Men Paulus kände till något som de inte hade kunskap om. Sol, måne och stjärnor, ja, astrologi kände de till. Men de kände inte till honom som råder över stjärnhimlen, men det gjorde däremot Paulus. Det kom ett Jehovas vittne till mig en gång, sade en predikant, och sade; det finns inget nytt under solen. Då sade predikanten till honom; Jag predikar inte om det som är under solen, men det som är över den. Vi läser vidare:

När så en svag och gynnsam vind blåste menade de att de kunde Genomföra vad de hade föresatt sig.

 Det skulle därför inte vara någon risk, och så kastade de förtöjningarna och seglade vidare med detta stora skepp, som skulle till Italien med last av vete från Egypten. De var många ombord, 270 personer med fångar och allt. Paulus som var en av fångarna, var fastkedjad tillsammans med Aristarkus.

Som sagt, en sydlig bris blåste upp och de menade att de kunde genomföra sin plan. Men folk spår och Gud rår. Det dröjde inte länge förrän en våldsam storm, den så kallade Nordostorkanen, svepte ner från ön Kreta. Men då skeppetet fångades upp av den och inte kunde hålla upp mot den vinden gav vi efter och lät de driva. Vi kom då i lä bakom en liten ö som heter Kauda och lyckade med knapp nöd bärga skeppsbåten. När de hade dragit upp den tog de nödutrustningen i bruk och slog trossar om skrovet. Och eftersom de var rädda för att kastas upp på Syrtenbankarna, lade de ut drivankaret och lät skeppet driva.

Då de nu var hårt ansatta av stormen gjorde de sig av med en del av lasten. På tredje dagen kastade de med egna händer skeppets utrustning över bord. Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn, och stormen låg på, så att vi till sist förlorade de allt hopp om räddning. De hade heller inte ätit på länge och var ganska medtagna. Just innan det dagades uppmanade Paulus alla att äta. Han sade; I fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat. Därför uppmanar jag er att äta. Det behöver ni för att bli räddade, för ingen av er skall förlora så mycket som ett hårstrå på sitt huvud.

Det var då som Paulus trädde fram, som vi läste, och sade; Ni skulle ha följt mitt råd och inte gett er ut från Kreta så hade vi besparat oss denna skada och förlust. Men de trodde mer på den mänskliga sakkunskapen än på det Paulus sade. Och till och med Julius hörde mer på det som kaptenen och fartygets ägare sade, än på Paulus. Han höll med majoriteten och det gör väl de flesta. Flertalet röstade ju för att de skulle avsegla och lämna Goda Hamnarna.

Paulus hade ingen sjövana, så varför lyssna på honom. Men han hade något som övergick all mänsklig visdom. Han hade kontakt med det himmelska och levde i uppenbarelsen; han hörde Gud tala. Befälet log nog när en fånge ville vara med och bestämma, men sådana är vi människor. Är det någon som ser lite längre än vanligt, och vill varna för kommande faror, så blir han många gånger ifråga satt. Men det visade sig snart att det inte räckte med att bara känna till stjärnhimlen eller att vara insatt i astrologi. Det var ju Jesus som sade till fariséerna på sin tid; Himlens utseende förstår ni att tyda, hur kommer det sig så att ni inte kan tyda denna tid?

Kanske befälet ombord tänkte; all den lärdom Paulus hade fått när han satt vid Gamaliels fötter har han förkastad och aktat som avskräde, och så säger han att han fått sin lärdom från Gud när han var i Arabiens öken. Han säger att Gud uppenbarat sig för honom där. Nej, varför höra på honom och hans råd? Vi seglar vidare. Vi sjöfolk vet ju bättre hur vi skall tackla väder och vind så vi kommer fram till målet med last och skepp välbehållet.

Paulus hade i alla fall två ombord som lyssnade på honom. Aristarkus, en makedioner från Tessalonika, som följde med honom och Julius som var mycket vänlig mot honom. Men vad hjälpte det? De lämnade Godhamn. De hade inte tid att vänta längre utan måste vidare med vetelasten som skulle till Rom. Och Paulus kan vi inte lyssna på. Varför skall han lägga sig i saker som han inte förstår sig på? En fånge som snart skall ställas inför rätta.

I början av seglatsen var alla ombord eniga, även Julius som hade uppsikt över fångarna. Det blåste en svag sunnanvind, så det skall gå bra. Allt är i ordning, så vi klarar det här. Men när man skall dra ut på havet räcker det inte med mänskigt förstånd och förmåga. För det finns något som heter "En oskriven lag", naturens egen lag. Och så var det sent på året och risk för att de kunde komma svåra stormar.

När det då plötsligt blåser upp till storm och ett oväder kommer som inte kan kontrolleras, vad gör man då? Nu när denna orkan bröt fram räckte det inte med mänsklig förmåga. Nu fick de möta något som de inte hade makt över. Den behagliga sunnanvinden som alla mådde bra av blev plötsligt ombytt till en kraftig orkan som svepte ner från land. Det hade de inte räknat med. Nu måste de handla praktiskt efter vad de lärt och vad de kunde.

Kapten och styrmannen var säkert kunniga män, men här i den starka stormen hjälpte inget. Fartyget fångades av vinden och kunde inte hållas upp mot den. Vi föll av och länsade undan för den, säger Lukas (läkaren) som var med ombord. Nu hade de riktigt hamnat i svårigheter, i en situation som de inte hade makt över längre och så kan det också bli på det andliga området. Ja, det är Herren som bestämmer över väder och vind. Det går som han vill.

Kapten kan bestämma start och avgångstid i kraft av sin ställning, men ingen kan bestämma över väder och vind. Fartygets kapten kan också ge sina befallningar och sätta kursen, men ett skepp som är beroende av vinden för att nå sitt mål kan råka ut för många svårigheter. De kan gå bra och de kan gå illa.

Det blev inte såsom de hade bestämt när det blåste upp en sydlig bris och de menade att de kunde genomföra sin plan och lämna God Hamn. Men Gud var med i stormen.

De lyssnade inte på Gudsmannen Paulus när han talade om vad han såg. Hade de gjort det hade de inte lättat ankar och seglat vidare Det var sent på året och vädret opålitligt. Vid den tiden, från den 11 november till den 30 mars, var Medelhavet stängt på grund av dåligt väder och stormar. Så nu fick de uppleva det Paulus varnade för då de lämnade God Hamn; Jag ser tydligt att resan blir strapatsrik och lider till stora förluster, inte bara för last och skepp, utan också en fara för våra egna liv.

Nej, de lyssnade inte men lättade ankar och seglade mot Rom. Där skulle de lämna lasten och inget fick hindra dem. Handeln måste gå vidare, då som nu. Stanna i God Hamn, det är sent på året och vädret är opålitligt. Nej, en lätt vind blåser från söder och det blir en perfekt dag. Vi seglar vidare mot Rom . Ja, så blir det när man inte lyssnar på Guds tilltal. Det är märkligt vad folk har svårt att lyssna på den som har ord från Gud, som hör från honom, och har ett varningens ord till folket. Jeremia hade samma budskap att ge från Gud till det avfälliga Israel. I 23 år fick han bära fram det. Vänd om var och en från sitt onda leverne, så skall i för evärdliga tider få bo kvar i det land som Herren har gett åt er och era fäder. Men folket ville inte lyssna till honom. Jer. 25:3-7. Därför kom de till Babel.

Jag tänker på en profet från vårt grannland, Rhein Seehus, han förutsade den tyska invasionen av Norge. Han hade rätt till och med på dagen det skulle ske. Därför ändrade han på mötesannonseringen, för Gud hade talat. Deras lokal blev ockuperad av fienden, som också lade beslag på alla kyrkor och samlingslokaler.

Någon har sagt; Vad världen behöver nu är människor som kan avslöja fiendens planer före han sätter dem i verket.

Paulus förutsåg att resan till Rom skulle bli svår och varnade i förväg. Ja, det var gott att det fanns en man ombord som hade med Gud att göra, då så många människors liv var i fara.

Men De lättade skeppet med att kasta allt löst överbord. Allt som tyngde måste bort för att skeppet skulle behållas flytande. Nej, det blev inte som de hade tänkt sig efter den mänskliga planen. Någon har räknat ut att de drev 460 sjömil, så det var en storm de aldrig skulle kunna glömma. Ingen hade ätit på länge och de var nära att ge upp allt hopp om räddning.

Men då samlade Paulus besättningen och sade; Kamrater, ni skulle lyssnat på mig ifrån första början och inte lämnat God Hamn, så hade vi sluppit alla dessa skador och förluster. Men ge inte upp hoppet, inte en enda av er skall förlora livet, även om skeppet kommer att gå under. Igår natt kom en ängel till mig ifrån den Gud jag tillhör och som jag tjänar och sade; Var inte rädd Paulus för du skall verkligen få stå inför rätta hos kejsaren. Var mer är, Gud har svarat på din bön och skall rädda livet på alla dem som seglar tillsammans med dig. Fatta därför mod, jag har den förtröstan till Gud, att så skall ske som mig är sagt. Men på en ö måste vi bli kastade.  Och så kan vi läsa vidare om själva skeppsbrottet.

Den fjortonde natten kom och vi drev omkring på Adriatiska havet.

Säjer Lukas läkaren. Vid midnatt började sjömännen förstå att de närmade sig land. De lodade och fann tjugo famnars djup. Kort därefter lodade de igen och fann att djupet var femton famnar.  De var rädda för att vi skulle driva upp på något skarpt skär och kastade därför ut fyra ankare från aktern och längtade efter att det skulle bli dag. Men sjömännen gjorde ett försök att fly från skeppet och firade ner skeppsbåten i sjön under förevändning att de skulle kasta ut ankare från fören. Paulus sade till officeren och soldaterna; ” Om inte dessa stannar kvar ombord, kan ni inte räddas”. Då kapade soldaterna trossarna på skeppsbåten och lät den driva. Just innan det dagades uppmanade Paulus alla att äta. Han sade:” I fjorton dagar har ni nu väntat och inte ätit något. Därför uppmanar jag er att äta. Det behöver ni för att bli räddade, för ingen av er skall förlora så mycket som ett hårstrå på sitt huvud” När han hade sagt detta, tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla och bröt det och började äta. Då fick alla nytt mod och tog sig mat, också de. Vi var allt som allt två hundra sjuttiosex personer ombord. Efter att ha ätit sig mätta lättade de skeppet genom att kasta vetelasten i sjön.

När det blev dag kände vi inte igen landet, men de upptäckte en bukt med en jämn strand och beslöt sig för att om möjligt låta driva upp där. De kapade ankarna och lämnade dem i havet. Samtidigt löste de trossarna till styrårorna, hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden.   Men det gick inte som de hade tänkt. De drev mot ett rev och lät skeppet gå upp på det. Fören borrade sig i och stod orubbligt, under det att aktern alltmer bröts sönder av de kraftiga vågorna. Soldaterna beslöt då att döda fångarna så att ingen skulle kunna simma iväg och fly. Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Han befallde att de simkunniga först skulle hoppa i vattnet och ta sig i land och därefter de övriga, en del på plankor och andra på vrakspillror från skeppet. På det sättet räddades de alla i land.

Paulus levde i Gudsuppenbarelsen, men det var inget man lyssnade till när allt gick som de skulle . Då lyssnar man hellre till det mänskliga förnuftet. Men när stormen rasade och de blev hjälplösa, då var det gott att det fanns en gudsman ombord som de kunde lyssna till.

Skall vi komma lyckligt i hamn, nu tänker jag särskilt på den himmelska hamnen, nu när vi upplever så många stormar som går över världen, så är det viktigt att vi lyssnar till det profetiska ordet. Det bör ni låta lysa för er, säger aposteln Petrus, som en lampa i ett mörkt rum tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. 2 Petr. 1:19.

Och liksom de tog till sig föda på skeppet och repade mod, och sedan kunde lätta skeppet genom att kasta vetelasten i havet, så får vi ta till oss andlig föda och lägga av allt som tynger. Som en broder sade; Ju mindre man har, desto lättare man drar.

Det är underbart att man på resan över tidernas hav kan få vara öppen för Herrens tilltal, liksom Paulus var, och ha en levande tro. Även om han var fånge och på väg till Rom för att stå inför kejsaren, så var han ändå den som kunde ge nytt mod när allt såg hopplöst ut.

Ja, den är förståndig som aktar på skriftens ord i denna tid. Det är så många erbjudanden idag på det religiösa området, så det bästa är att hålla fast vid det gamla evangeliet, det som var från begynnelsen. Och inte låta sig drivas av de religiösa strömningarna och lida skeppsbrott i tron, men lyckligt nå den himmelska hamnen.

Här finns många andliga lärdomar att hämta ur detta intressanta kapitel.

Precis som Paulus inte själv valde sättet att resa till Rom, kan inte vi heller råda över omständigheterna under vår livsresa.

När det gällde Paulus ville inte officeren lyssna på farorna med att ge sig ut på det stormiga havet och det resulterade i skeppsbrott.

Vi kan också få uppleva stormar. Gud har inte lovat oss en lugn livsresa men han har lovat att ta oss igenom stormar som kommer och föra oss till en trygg hamn.

Gud tog Paulus igenom stormen, de vill han göra med dig och mig också. Genom allt, har jag lärt att tro på Jesus har jag lärt att tro på Gud. Många människor ser på omständigheterna och låter dem styra deras liv. Men om vi ska ta oss igenom svårigheterna vi alla möter, får vi lära oss att segra över dem. Omständigheterna är jämt så ljusa som Guds löften är fasta har någon sagt .

Paulus fick ett ord från Gud om hur det skulle gå med manskap och skepp. På samma sätt skall vi leva av och ledas av de ord vi får av Herren, och inte bara räkna mänskligt.

Det är viktigast att höra vad Herren säger.

ALLA ÄR VI PÅ VANDRING

”Vi behöver alla varann”, sjunger vi i en sång.

 Det finns många ensamma människor i dag som längtar efter gemenskap, någon de kan dela sina tankar med, för ensamhetskänslan är deprimerande. Vi är medvandrare. Guds mening med våra liv är närhet och gemenskap, för vi är alla skapade med behov av kärlek och omsorg.

Det står så fint i Luk 24:15 Att Jesus visar sig efter sin uppståndelse för Emmausvandrarna. De var just den dagen på väg till en by som heter Emmaus och ligger sextio stadier från Jerusalem. De gick och samtalade med varandra om allt som hade hänt . Jesus hade ju blivit korsfäst. Men de står att Jesus kom till dem, och slog följe med dem.  

Först visste de inte vem det var som talade med dem. Deras ögon var tillslutna Men när de fick se att det var den uppståndne levande frälsaren, som slog följe med dem och förklarade för dem det som var sagt om honom i alla skrifterna, blev allt förändrat.  Halleluja.

 När de närmade sig Emmaus dit de var på väg, verkade det som han vill gå vidare. Men de bad honom ivrigt: ”Stanna kvar hos oss” Det blir snart kväll och dagen går mot sitt slut.  Det är väl så för de flesta av oss att de kan ligga emot ibland då är det gott att de finns en som förstår oss.  Vi vet som Guds barn att vi har en trofast vän som vi kan tala med om allt vad som rör sig i våra hjärtan och i våra liv . Tänk vilken nåd att vi kan alla få vända oss till honom . Till honom kom allt vad publikaner och syndare hette för att höra honom läser vi i Luk 15:1. För att höra honom och bli botade.6:18.

 Men det finns ju så många som inte har det på det sättet, de känner inte Jesus. Men Tänk på att vi som av nåd Har upplevt hans frälsning nu kan få vara med och ge en hälsning från honom till någon som känner sig ensam och längtar  efter gemenskap.  Vilken nåd att vi får vara som det står i Guds ord; sändebud i Kristi ställe.  Jesus är vårt föredöme, han kunde glädjas med de glada och gråta med de som sörjde. Vi finner många exempel på det i evangelierna. Men det underbara är att han som också visade sig för Emmausvandrarna och öppnade deras ögon, är densamme i dag. . Läs hela sammanhanget. Luk 24:13-35.

Gud välsigne dig med stor frimodighet,

Fred med världen, då stannar väckelsen.

Luk 14: 31-33.

Jesus framställer här en mycket intressant och gripande tanke, alltså möjligheten för den underlägsne att få seger. Jesus talar här om två konungar, Och han säjer, att han och hans folk de representerar den lilla skaran som skulle gå ut och möta en överlägsen fiende. De kommer med tio tusen, och de skall möta en konung som har tjugo tusen. Man skall veta, att så är det! Det är så Jesus vill framställa det. Därför ska man sätta sig ner och begrunda om man med 10000 kan möta en överlägsen här på 20000. Det är denna tanke som ligger här i denna text.

Det har alltid varit så att kristenheten har varit underlägsen i rent materiellt avseende, De har alltid varit i minoritet, de har alltid varit 10000 mot 20000. Det har alltid varit en överlägsen skara som har stått emot, medan den skaran som har stått för Jesus det har varit en liten skara. Det är ju så väldigt underbart detta, att Jesus har lovat seger åt den lilla skaran. Han säjer; Vad två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem. Å, han säjer; frukta inte du lilla hjord, de har behagat eder fader att ge er riket. Det är alltså inte den stora mängden och den stora mänskliga makten som skall ge kristendomen seger utan det är något annat . och det är de vi skall sätta oss ner och räkna ut, och se om det finns resurser, hos den lilla skaran att vinna seger och, om vi kan tro på seger, annars säjer han, så skickar man bud och parlamenterar, och söker att göra upp om fred.

Kristendomen har alltid varit underlägsen i antal.

Tänk när Jesus började, han var ensam. . Tänk denna väldiga kristna rörelse utöver världen, de började med en enkel timmerman, som gick där i en snickarverkstad borta i Nasaret i några år tills han var 30 år, de var början. Och sedan han började med sin offentliga rörelse, och så går Han ner till Gennesaret och får tag i några unga fiskare och nån tulltjänsteman, en liten skara och så började Han sin verksamhet, efter säkerligen mycken kamp, och mycket beräknande i Nasaret under de trettio åren. Så går han ut och börjar för att besegra världen. Det är en mycket märklig situation, och den är storslagen att tänka på att Gud inte kar knutit sitt rikes framgång vid de stora massorna. Det ska man lägga märke till att det inte är det som har fört fram det goda i världen, utan det har varit så på alla områden, inte bara på det andliga området utan på alla områden, och i allmänhet har det varit några människor, och några som gått i spetsen för det som varit rätt och riktigt. Och så börjar Jesus med denna ringa skara.. Och När det gäller mänsklig utrustning så gick han inte till universiteten i Jerusalem, till Gamaliels eller Hillers skara och plockade ut de bästa krafterna för att sätta in i sitt verk utan han tar de enklaste fiskarna, som visserligen kunde sköta sina nät och sina båtar men det var väl nästan allt vad de kunde. Men han tar ut dessa människor och han ger dem en andlig upplevelse och en andlig erfarenhet en andlig rustning och då börjar han med denna lilla skara och tänk att har inte gjort sig beroende av mänskligt anseende. Han skulle få detta över sig allt sammans att de är de okunniga, det är de där som ingenting har lärt. Det är de som är hans efterföljare. De skulle följa de alla tider. Denna skara hade ingenting att räkna med rent mänskligt.

Tänk er sedan hela Jesu levnad. Han sätter igång och predikar, och skaror samlas omkring honom, men under ett år så hade han denna framgång, sedan böjande de att troppa av, när han började tala om sitt lidande om Golgata strax så lämnade de honom.

 Och det står att han vände sig till de tolv och frågade dem. Skall inte ni gå ni också så jag blir ensam. Vi kan inte de, du har det eviga livets ord. De hade de lärt och känna så de stannade hos honom. Men sista tiden av hans verksamhet så hade han små skaror och lite folk, och slutligen hänger han ensam på ett kors mellan två rövare dömd till döden för religiöst och politiskt uppror. De var för hans välkommande utgångsläget. Detta de gick igen i lärjungaskaran. De står att något anseende de hade han inte och böja med. Han hade haft sin verksamhet och det slutade med att en sålde honom för trettio silverpenningar, och den trognaste han hade när rättegången kom så svek han och svor på att han inte kände honom. Det var sällskapet han hade och börja med. Han mötte dem sedan. Han mötte Petrus efter uppståndelsen, hans underbara kärlek följde honom och han upprättade honom . Men denna skara, det står om dem att de hade alla övergett honom och flytt. Men sedan samtalade de efter uppståndelsen och han hade dem omkring sig. Men så hade han sagt dem när han for till himmelen, att de skulle bida löftet om Anden, och de gick upp i övre salen och blev döpta i den helige Ande och talade i tungor och hela Jerusalem kom i rörelse. Och så började det på allvar, men när man tänker på det mänskliga anseendet som denna skara hade så var det inte mycket att komma med. Tänk vad lite anseende de hade. Men, hans verk skulle inte bero bara utav mänskligt anseende eller av de troendes anseende. Ja, men säjer du, det är väl ändå att gå för långt? Ja, men se ändå på den skaran.

När Petrus trädde fram på Pingstdagen och predikade så var det nån i samlingen som sa, de är han som svor vid rättegången att han inte kände honom. Jesus har faktiskt skalat av allt mänskligt och han har gjort det så att hans verk skall bero uteslutande av sin inre andliga kraft.

Dessa 10.ooo de är något annat än de andra 20.000. När vi stannar inför detta. När vi möter motståndet utifrån, och vi känner vår svaghet, i allmänhet så är det inte nått stort antal . Och de är detta som Guds folk skall göra klart för sig och vara nöjda med. När vi börjar se vår fattigdom och vår ringhet och ser den stora skaran utifrån, de är då tillfället kommer, de är då vi börjar att underhandla om fred. Fred med världen, fred med djävulen! Då vill man inte fortsätta att gå till angrepp längre, utan då blir man inte ansedd.

Det är en stor utredning som har gjorts rörande pingstväckelsens spridning. Det är ett team professorer i Amerika som hållit på i tre år och forskat i detta, och de säjer att det finns två orsaker till pingstväckelsens tillbakagång, och gör att de inte har samma framgång, och har gått tillbaka. Och de är att de får ett så  stort  inflytande i samhället, så de inte får något motstånd. Och den andra saken är att de får så stort samhälleligt inflytande så man blir överlägsen där, och då får man heller ingen framgång. Men är det så att Gud får verka, och Anden får falla, och folk blir döpta i den helige Ande och eld, och kristendomen uppträder i sin himmelska rustning och i sin himmelska kraft, då är det ingen fara. ”Man får inget anseende.” Man kan hålla på hur länge som helst å, man kan ge ut sig för världen hur mycket som helst och man kan arbeta hur osjälviskt som helst, något anseende får man aldrig utan man är en dåre, och det kommer man att bli därför att man har saker och ting som folk räknar som dårskap. Men då är det farligt förstår du, då börjar man att stifta fred, då bjuder man in fienden i församlingen, då får världen komma in. Då, prutar man av, då underhandlar man om fred för att få fred, och slutar med att kriga.

Å vad jag har sett detta i pingstväckelsen under de gångna femtio åren, förstår ni. Man kan gå med på att ligga i fält i tio år, i tjugu år, men till slut så vill man hem, man blir trött på fältlivet och man vill ha fred! Och så sluter man fred! Fred med världen, man vill inte gå till angrepp, man får inte angripa synden. Det finns människor till och med som går i gemenskap med materialismen ateismen i politiskt avseende, och man sluter fred helt enkelt och tror att man skall vinna för kristendomen på den vägen. Det är en farlig sak. Varför gör man det? Jo man tror att man skall vinna på den vägen.  Och man tror inte att man kan vinna med att vara i den ursprungliga ställningen, i minoritet och i underlägsenhet i alla avseenden, man tror inte att man kan vinna på det sättet, och därför så går man in för fred, man sluter fred, det blir slut med kampen utifrån. Jag har alltid haft det klart detta! Att den dag som inte vi är motsagda och ringaktade, och sedda på som villoandar, den dagen är det slut med väckelsen. Men säjer du: Har vi då några utsikter att segra då? Vi kristna i vår underlägsenhet? Har vi möjligheter? Ja, Pris ske Gud, vi har möjligheter att segra.

Jag läste för någon tid sedan en intervju med Moshe Dayan försvarsministern i Israel, han blev tillfrågad om han trodde att Israel detta lilla land skulle kunna mot alla sina många fiender som omgav dem. Jag tror det sa han av två villkor. Det ena är att vi har vapen som inte de andra har. Och så att vi använder en taktik som inte de andra använder. När jag läste det, så slog det mig, det är just förhållandet med oss. Han tog berättelsen om David och Goliat, och han tolkade den inte på det andliga sätt som vi brukar tolka den, men att Gud var med David och slungan, och att stenen träffade, det talade han inte om. Men han sa: David hade ett vapen som inte Goliath hade. Det var nämligen det, sade han, att han kunde nå Goliath på avstånd. Han hade bara ett svärd, och han måste fram till David för att besegra honom. Men David kunde på avstånd besegra sin motståndare. Det är faktiskt så, att vi har en hel del vapen som gör att vi kan besegra världen.  Och jag tänker på ett sådant vapen som evangelium. Det kan man ju göra till ett långskjutande vapen också. Vi håller på med radio, med ibra radio, vi håller på att utveckla det, de är ett långskjutande vapen. Men evangelium i sig själv det är ett vapen som inga motståndare har. Det är ett kärlekens budskap, ett försoningens budskap. De är budskapet om att hela världen är försonad med Gud genom Jesus. Ett budskap om att om du tror på Honom så blir du frälst. Och det står att detta evangelium är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Det är ett väldigt vapen. Vi har också exempelvis ett sådant vapen som bönen, de är ett långskjutande vapen, de når man världen runt med pris ske Gud. Och tänk om jag skulle fråga er här troende om ni ville avlägga vittnesbörd om bönhörelse, så skulle vi få ett väldigt vittnesbördsmöte. Jag var ute i Göteborgs skärgård för en del år sedan, och jag hade middagsmöte där så jag bestämde mig för att skulle tala kort och så skulle jag låta fiskarna och sjömännen där få vittna om bönhörelse, och de var ett fantastiskt vittnesbördsmöte, ja skall inte ge mig in på att försöka berätta vad de talade om, för de skulle ta upp hela detta möte och mer till men de var väldigt intressant och de var ett exempel på vad som kan ske om man ger folk tillfälle att vittna om vad de har upplevt genom bön. Jag skall tala om en bönhörelse som är ett väldigt slående, och väldigt talande. Då vi öppnade Nalen, ett av de första mötena vi hade där, så var det en broder bland predikanterna som kom fram och avlade ett vittnesbörd. Han sade, för tjugo år sedan, så var jag med om ett bönemöte ute i Roslagen, som jag har blivit påmint om sedan Nalen nu har blivit förvandlat till vad det nu är, till en central för arbetet bland alkoholister och narkomaner. Han sade: Jag var med på ett bönemöte i Toppy Lindbloms hem. Ni som känner till nöjeslivet, och Nalen den vet att det var han som hade det stora nöjesetablissemanget i många år. Och hans mor var troende och bodde uti Roslagen, och hon hade bönemöte där hos sig i sitt hem. Och det är det här bönemötet som brodern talar om. Han sade, jag blev skakad av detta så jag tänkte på den bönen som hans mor lade fram som böneämnet och sade: Hjälp mig vänner att be för min son att han blir frälst. Och de bad för honom, och så sade han också och sade: Käre Gud fräls min son, och du kan förvandla det här nöjestemplet till ett Guds hus. De bad hon om tjugo år tidigare. Och tjugo år senare så är Nalen ett Guds hus. Tack o lov. De är ett vapen som vi skall använda. Ni som har nära och kära som inte är frälsta, låt oss flitigt använda det vapnet. Och vad många underbara ting som har skett genom bön. Och det vill jag säja, att själva kärnan i denna väckelse och andeutgjutelse som vi kallar pingstväckelsen, själva kärnan i denna är bönen. Bön det är umgänge med Gud. Alltså det är själva livet i bönen, och det var något förstår ni, de som var med före pingstväckelsen kom, i de gamla samfundsförsamlingarna och var med på deras bönemöten, de vet väl hur väldigt lite bön de fanns. Det var direktör Andersson och Fabrikör Pettersson som ledde i bön på uppmaning, det var allt i allmänhet. Men när Anden föll, då

Blev det något annat. Tänk vilka bönemöten vi hade, vi bad och det behövdes naturligtvis inga uppmaningar. Man bad i dagar, och nätter, och det var de som gjorde att väckelsen bröt ut. Och det vill jag säja, skall denna väckelse fortgå, så finns bara en atmosfär den kan leva i, och de är bönen. Och jag tänker på den övernaturliga kraften i kristendomen som uppenbarar sig t.ex. i helbrägdagörelser. Tänk vad det betydde i Jesu verksamhet när han botade de sjuka. I apostlarnas verksamhet och ned genom tiderna. De var ganska märkvärdigt, ja var ju med i Frölundaborg ishall, med i det stora mötet där då Katrin Kulman var här. Jag hörde i går ett vittnesbörd om att folk blev frälsta i det mötet, och vi vet om de som blev helbrägda, och just detta att människor blir helade, det var många exempel på detta. Tänk vilken underbar kraft, vilken underbar välsignelse det har med sig. Jag har sett det i min egen verksamhet vilken kraft och vilken välsignelse detta har med sig att få tro på Herren också för lekamliga ting. Han förmår att gripa in och göra under än i dag, Halleluja, ära vare Gud. Han har inte förändrats. Om du tror på honom, blir du helbrägda där du sitter, tack o lov. Han är mitt ibland oss! Det är denna tro vi måste få tillbaka. Det är den som måste finnas bland Guds folk. Och de är den som måste finnas hos den som förkunnar evangelium. Just detta att vi tror på den övernaturliga kraften, och vi är med om detta hur Gud uppenbarar sin kraft till helbrägdagörelse de är en välsignelse som inte kan beskrivas.

Ett av de starkaste vapen som finns mot satan och världen är Gudsbehovet bland människorna, och det finns överallt. Vi lever i en tid då materialismen på ett alldeles särskilt sätt har tagit människornas uppmärksamhet i anspråk, och denna atmosfär har liksom övertagit hela tillvaron, denna materiella omsorg. Men jag tror förstår ni att vi går mot den dag då folk får se att denna materialism inte kan göra oss lyckliga. Det har alltid funnits folk fattig som har resonerat så, får vi det bara bra ekonomiskt blir vi lyckliga. De trodde man förr, de tror man i dag. Nu har man fått det bra på många sätt men man är inte lycklig ändå. Man känner ännu tomrummet därinne i människan. Varje människa har ett tomrum därinne i människans inre i sitt väsen som Gud har gjort i ordning för sitt egen räkning. Och innan det tomrummet blir fyllt av Gud, blir människan aldrig riktigt lycklig. Det är detta som håller på att ske förstår ni. Att människor som har det bra på alla vis börjar inse att det är något som fattas, de är

 inte nöjda. Olyckan tar sig uttryck i familjesvårigheter. Man klandrar, man är missnöjd och otillfredsställd. Det är skilsmässor och annat elände.  Man finner det i nöjeslivet. Ungdomen känner tomheten därinne, och de försöker att tillfredsställa den på alla sätt, med mer nöjesliv, och berusningsmedel för att komma bort från verkligheten.

Man börjar tidigt, det märks i skolorna, det drar ner våra barn kan man gott säja, man hamnar i svårigheter på grund av att man är otillfredsställd. Mina vänner det är Gudsbehovet som gör sig gällande. Och jag tror på pendelsvängningens lag. Jag tror att pendeln har gått så långt, så folk i allmänhet börjar se, att det inte kan få gå så länge. Man börjar se sig om efter något annat. Och då mina vänner, finns inget annat verkligt medel i det avseendet att tillfredsställa själarna med än evangelium frälsningen i Jesus Kristus. Det förmår att fylla denna längtan detta Gudsbehov.

Ni har bibelskola här, ja, jag vill säja det, att jag inte skulle vilja vara en predikant om jag inte fick lägga mitt liv helt i Guds händer, och att uppleva allt det Gud kan låta en förkunnare få uppleva. Jag skall säja er, att det här slentrianmässiga, att förbereda sig på en eller två predikningar i veckan och så hålla dem, för en mer eller mindre fullsatt lokal, det är ett fattigt liv. Gud bevare oss för det. Nej, skall man vara en predikant då skall man uppleva vad Gud kan göra, då skall man vara med där det hände något, och jag skulle vilja säja er de bröder och systrar; Ställ er på det hållet där ni inte har denna världen med er, ställ er där ni har världen emot er. Ställ er där ni är utblottade på allt utan Guds makt och Guds kraft. Då skall ni få uppleva att det är härligt att vara ett Jesu vittne. Tack och lov och pris. Detta behov de finns hos alla. De finns här i denna samling i dag alldeles säkert som när jag har talat här nu om Gudsbehovet, jag är övertygad om det som säjer: Det är precis vad jag har upplevat, jag är övertygad om det.

 Mina vänner vad ni ska göra sök Jesus, sök honom i detta möte, du behöver inte gå en dag längre. Du kan där du sitter bekänna din synd, och du måste vara villig att gå över i de underlägsnas led. Ta smäleken på dig i Jesu efterföljd, då får du uppleva en verklig frälsning. Då blir du född på nytt. Då blir du döpt i den helige Ande och eld. Då blir du rustad med kraft till att leva för Gud, till att tjäna honom. Det är denna kristendom vi behöver i denna tid. Den kristendom som faller tillbaka på den gudomliga kraften, och den gudomliga makten. Ära vare Herrens namn. Han är mäktig att göra under i detta avseende.