Gå in i den by som ligger mitt framför eder.

Matt 21:2.

Det är viktigt att bruka de möjligheter som ligger rakt framför oss. Men ofta ligger de så snubblande nära att vi faktiskt inte ser dem.

Vi talar ofta om att Gud inte är beroende av tid eller plats, men vi är ofta det.

Tiden är vi bundna av på det sätt att vi suckar; Om jag bara hade varit med den gången… ”Eller” Gud skall nog också bruka mig en gång, möta mig en gång… långt in i framtiden”

Jesus Kristus vill möta oss nu! Han kan och vill komma till oss i det förhållande som vi är i dag. Inte heller platsen spelar någon roll för honom.

I vårt arbete för Gud måste vi ha detta klart för oss, om vi har behov av att vandra i de gärningar som ligger färdiga för oss. De gärningarna ligger alltid nära oss. De är i byn som ligger rätt framför oss.

I berättelsen som texten är hämtad ifrån, är det ett par åsnor som Jesus skulle bruka. Han kände till dessa djur, och han kände till deras möjligheter. Han som kände till dem, känner självklart till sina bröder bland människornas barn också. Och han känner deras möjligheter. "Lös dem och för dem till mig."

Vilken härlig uppgift. Att predika frihet för de fångna.

Jes. 61:1

 Men skall han få bruka oss, måste vi vara lydiga, och lydnad börjar aldrig med några väldiga hopp mot det stora okända. Det börjar med att vi går till den byn som ligger rakt framför oss, och egentligen fortsätter väl lydnadens väg från den ena byn till den andra, från den ena möjligheten till den andra, i en enkel och opretaniös vandring med Gud.

Det blir en vandring där man gång på gång får orsak till att förundra sig över att Gud både kan och vill öppna möjligheter för oss  och  bruka oss.

Ingen blir stor eller märkvärdig genom att följa Kristus. Man följer honom nämligen i vardagens enkla göromål. Det kan bestå i att hämta ett par åsnor i Jerusalem, eller det kan vara andra små uppgifter. I de flesta tillfällen gäller det att gå till byn som ligger rakt framför oss.

Kampen för den andliga friheten i Kristus.

Paulus påminner galaterna om den frihet de hade i Kristus. Till den friheten har Kristus frigjort er, säger han, stå därför fasta och låten inget nytt träldomsok läggas på er. Låt er inte på nytt tvingas in under slavoket.. Det var ju detta som några falska lärare hade gjort med de kristna i Galatien. De hade smugit sig in i församlingen för att bespeja deras frihet och för att trälbinda dem. Göra dem till trälar.

Men Paulus var vaken i sin ande. Han förstod att det hade skett en förändring med dem. Han hade ju grundat församlingen. Han visste vad som hade skett med dem när de fick Kristus målad som korsfäst för sina ögon. Men säger han: "När hör man nu prisa er saliga?" När träldomen kommer in, då kommer man in på gärningarnas väg. Den vägen för inte till verklig frihet.

När Paulus skriver till galaterna, säger han: Om jag bara var hos er nu, så jag kunde slå an den rätta tonen, ge er det glada budskapet budskapet om frihet för de fångna.  Jag vet mig inget råd med er säjer han.

Den rätta tonen, den han slog an För galaterna som hade fått Kristus målad som korsfäst för sina ögon . Som hade sett evangeliet stadfäst genom att lyssna i tro till de goda nyheterna, men hade avfallit från evangelium och vänt sig till ett annat falskt evangelium och kommit i träldom och förbannelse. Hur kan man vända sig bort från tonen från Golgata, som sångaren sjunger:

En jubel ton från Golgata bröt fram min själ blev frälst vid blicken på Guds Lamm.

När religiositet och träldom smög sig in i nytestamentliga frigjorda församlingar på den tiden, så är det inte att undra över att det kan göra det i dag också.

 Här gäller det för var och en vara på vår vakt. Paulus säger: Vi gav inte ett ögonblick vika för dem, för evangeliets sanning måste bevaras åt er. Vi som i många år i vårt land har varit bundna av starka religiösa traditioner, har fått uppleva att evangelium, detta glada budskap har ljudit med kraft och människor har blivit frälsta och frigjorda. Nu gäller det att bevara den andliga friheten och inte öppna för alla dessa främmande läror som det har gjorts på flera håll i vårt land. Man började i anden men slutade i köttet. Har ni lidit så mycket förgäves, ja helt förgäves säjer Paulus. Ja jag känner med alla frigjorda själar i vårt land som sörjer över avfallet från tron. Men var är de andliga hövdingarna i dag?

Jesus kom med frihetens evangelium. Han var och är fortfarande en frigörare. Han säger till sin samtids religiösa, men också till oss i dag: Får då Sonen frigöra eder då blir ni verkligen fria. Han är fortfarande den som befriar de bundna, och sätter plågade i frihet om de vill det. Han kom för att vi skulle ha liv och övernog av liv. Religion skapar träldom, på samma sätt som synden. Men Jesus erbjuder frihet. Evangeliet är Guds erbjudande till oss. Det Jesus gjorde för oss alla på Golgata det håller för tid och evighet.

Hoppets bekännelse.

Vilket löfte är det författaren av Hebreerbrevet talar om när han i Kap 10:23 säger: Låt oss oryggligt hålla fast vid hoppets bekännelse, ty den som har gett oss löftet är trofast?

Utan tvivel är det här tal om löftet Herren Jesus gav sina lärjungar innan han lämnade dem. Om jag än går bort och bereder plats åt er, skall jag komma tillbaka och ta er till mig, för att ni skall vara där jag är. 

Joh. 14:3.

Att det är denna sanning den inspirerade författaren har för ögonen ser vi av de följande versarna i samma kapitel. Vi lägger speciellt märke till det han säger i vers 37. Ty, ännu en kort liten tid så kommer han som skall komma och han skall inte dröja. Läser vi denna aktuella bibelvers med eftertanke ser vi klart att

Detta löfte gäller vårt kristna hopp. Apostel kallar det så betecknande: Det saliga hoppet. Titus. 2:13. Hoppet att Jesus få skåda fröjdar mig här på min färd.

Ordet ”salig” är det starkaste uttryck vi har i vårt språk för begreppet lycka.

Och det är därför budskapet om Jesu tillkommelse, när han kommer, för att ta sin dyrköpta brud å församling hem till sig, fyller pilgrimen med outsäglig fröjd och glädje under sin färd genom denna farofyllda värld.

Detta budskap borde bli mer aktuellt i förkunnelsen i dag. När vi tänker tillbaka, så har budskapet om Jesu andra tillkommelse haft en ännu starkare klang i förkunnelsen än den har i dag på många håll.

Sannerligen det är hög tid att vi som är satta till att förkunna allt Guds rådslut vaknar upp för denna förmaning i Hebr. 10:23; Låt oss oryggligt hålla fast vid hoppets bekännelse, ty den som har gett oss löftet är trofast.

Den som läser Bibeln utan att ha förutfattade meningar, kan inte undgå att lägga märke till, att löftet om att Jesus skall komma tillbaka för att hämta de som hör honom till, har en långt annan karaktär än sanningen om hans synliga återkomst, som konungen, då han skall upprätta riket åt Israel, som nation.

När det i de tre första evangelierna är tal om Kristi kommande för Israel som nation och folk, heter det: Konungen kommer, Människosonen kommer, Domaren kommer . Men i Johannes evangelium får budskapet en annan form. Där använder Jesus för första gången pronomenet ”Jag är” när han talar om sin andra tillkommelse. Jag, skall komma tillbaka och ta er till mig.

Så går han nu över till att ge budskapet en annan personlig karaktär? Därför att han nu talar om sina egna. Joh.13:1. De utkallade. Nu talar han om alla frälstas saliga hopp. Jag skall komma och ta er till mig. Vi är välkomna hem.

Vi har en vacker förebild till detta saliga möte i 1Mos 24 Kap. Vi läser där om Abrahams äldste hus tjänare Elieser, som är en bild på den Helige Ande, han

sändes för att hämta en brud åt Isak, som han också lyckades med. När Elieser och Rebecka Isaks kommande brud var nära hemma, fick hon se Isak. 

"Vem är den mannen som kommer oss till mötes på fältet frågade hon?" 1 Mos 26 

Isak satt inte hemma och väntade, när bruden närmade sig fadershuset. 

Nej, de kom varandra till mötes. Båda längtade de efter varandra. Jag tror att Jesus vår brudgum redan har rest sig, färdig att stiga ner för att hämta brudeskaran.

Skulle vi ha glömt detta härliga löfte han gav de sina, om att han skulle komma tillbaka, så har inte han glömt det. Men kan vi räkna med att detta löfte till Församlingen kan bli uppfyllt när som helst? Hör det inte en avlägsen framtid till? Är det inte många tecken som måste gå i uppfyllelse förrän Herren tar sin

Församling, sitt folk hem till sig?

Nej. Jag tror att Jesus kommer snart. Herren har inte bett oss att se efter tecken. Fikonträdets tecken till exempel gäller Israel som nation, och rikets tid.

Och Konungens återkomst. 

Matt. 24:32.  

I Församlingens hushållning gäller principen, saliga är de som icke se och dock tro. Joh. 20:28. 

Älskar vi Jesus och hans tillkommelse?   

Då säjer vi med Johannes: 

Amen, kom Herre Jesus. 

Upp 22:20.