Skriften på tidens vägg.

Då visade sig i samma stund fingrar som av en människohand, vilken mitt emot den stora ljusstaken skrev på den vitmenade väggen i konungens palats; och konungen såg handen som skrev. Dan 5:5.

Varje människa är med om att lämna bidrag till sin tids historia. Men det märkliga är att medan människan är med som bidragsgivare till sin tids skrift på tidens vägg, är man utan förmåga att tyda den.

Vi läser om att Konung Beltesassar med sina tusen stormän ordnade en stor festmåltid, och drack vin med dem. Ja de drack ur guldkärlen som hade tagits ur Guds tempel i Jerusalem. Men medan de drack och prisade sina gudar av guld silver, trä och sten. Gud existerade inte för dem. Honom hade de ingen respekt för . De som var Guds folk ville de inte räkna med å ha med att göra. Friheten till att göra som man själv ville var rådande. De hade ingen tanke på Gud, Man levde för att njuta av vad världen hade att bjuda på. Men ingen förstod vad som höll på att hända, ingen visste att tiden var kommen då texten till denna tidsepok var färdigskriven. Konungen förstod inte att hela hans folks liv och vandel kunde rymmas i fyra ord. 

Mene, mene , tekel, ufasin. 

Konungen visste inte heller att denna text var oåterkallelig. Utanför de starka murarna runt Babel och de hundra kopparportarna väntade Konung Kyros med sin här. Genom en av konung Beltesassars betrodda män blev den hären insläppt som fullbordade skriften på väggen, tidens skrift.

Beltesassar hade haft en förnimmelse av att något höll på att ske, men känslan var inte tillräckligt stark till att få honom att omvända sig, så Gud kunde ändra texten angående hans liv. Han darrade av förskräckelse och gav order om att speciella besvärjare och kaldéer och stjärntydare skulle hämtas, men de kunde varken förstå eller tyda tecknen på väggen eller förklara den för kungen. Då blev han ännu mer förskräckt. När det gäller att förklara denna tidens text står denna världens visa maktlösa. Det är fördolt för dem säjer Guds ord.

Men kunde inte domen ändras?

Skriften stod ju på den vitkalkade väggen och var inte inhuggen i sten eller ristad in i järn. Nineves dom blev ju uppskjuten när kungen och folket omvände sig genom profeten Jonas förkunnelse. Men här i festsalen med konung Beltesassar och hans stormän omvände sig ingen. De valde hellre undergången. Skriften på väggen kunde inte ändras därför att Gud inte vill det. 

Men ingen som hade varit med om att forma texten ville ändra sig . 

Tidens skrift kunde inte suddas bort. Den var nämligen ett med deras liv och deras personlighet. Det som stod skrivet på väggen var summan av livet och vandringen för den tidens människor.

Det var fingrar som av en människohand som skrev. Var det inte Gud som skrev? Jo, Gud dikterar och människan skriver. Man formar själv skriften på tidens vägg, sitt eget liv.

Gud ser människornas väg förrän de börjar gå den. Utifrån den dikterade Gud för profeter och apostlar att forma varje tids epoks öde på Bibelns blad och deras olika tids skrift uppfylls på människorna obönhörligt för att det ses och dikteras rätt. Denna klara skrift kan ingen av tidens visa tyda. De behärskar kanske många språk, kan tyda mycket, men skriften på tidens vägg kan de inte tyda. Ändå är det deras liv som rullas upp.

Men mitt i festens yra kommer människohanden fram och skriver Guds egen skrift öppet på tidens vitkalkade vägg i människans stora festsal, denna världens, eller hemligt på samvetets vägg i människans inre. Vägd på en våg men befunnen för lätt. Tidens ansikte är dess människor, säjer någon, jag vill säja, tidens människor är själva med om att forma dess skrift. Vi säjer, tiden är sådan, men varför är den sådan? Därför att människorna är sådana. Människorna skapar tidens anda, inte omvänt. Det visar också innehållet i dagens text. 

Tidens öde för människan är inte Mediens och Persiens lag som inte kan ändras därför att det en gång för alla är format så, nej, vi skriver vårt eget öde med egen hand, och summan av livet blir tidens och evighetens ofrånkomliga skrift. Så var det för konung Beltesassar, och sanningen gäller för alla tidens människor. Varje kultur har sina egna former och ger uttryck för en speciell tidstrend för den som bygger hus, möbler eller ljusstakar. Ljuset i staken kastade sitt blanka och kalla sken över skriften på väggen. Babelstornen kunde tydligt ses och läsas i det klara ljuset från ljusstaken. 

Mene, mene tekel ufasin. 

Men innehållet av skriften var fördold för konungen, och gästerna och de visa i riket. Tidens visa män har alltid försökt att förklara texten för människorna, med allt vad tiden har att bjuda på kulturens och människoförståndets område möttes de upp i tidens festsal för att tyda skriften på tidens vägg. I helt vanliga tider möter de också upp och lockar elegant och världsvant med sina meningar om tiden, bejublad av en feststämd publik. Ljuset från kulturens ljusstake tycks bli klarare och klarare. Men så blir det blodigt allvar. Plötsligt visar sig skriften på väggen summan av människans liv.  

Mene, mene tekel ufasin!

De visas kalla och klara förståndsljus förstår inte att tränga in i textens innehåll, endast konturerna av orden skymtar, men det är nog till att få festbruset att förstummas helt. Det enda ljudet som hördes är när människans knän slår emot varandra av oro och ängslan för det okända; Resultatet av ett liv gömt i fyra gåtfulla ord, som de inte själv kan tyda! 

Det vara bara en som kunde tyda skriften på väggen, det var profeten Daniel, han som hade ljuset från Gud i sitt hjärta. Han kom också och förklarade skriften men då var det försent. Till alla tider har det varit den svaga punkten i människans tillvaro: De har inte förstått innehållet av tidens skrift förrän det blev försent. 

Därför, 

Sök Herren medan låter sig finnas, åkalla honom medan han är nära. Nu är Gud att finna.

Översatt från en norsk författare