Tvångsutskriven.

När han hade dött, stod några och bugade och sade: Han älskade stormen, korsdraget, cyklonen, att genomblåsas av vassa väder, att känna isnålarna bita i skinnet---, det var för honom livet. Vår Herres värjfäktare var han. Floretten passade inte hans hand. Gud vare tack för honom, som vågade leva farligt.

Hade han själv kunnat tala, skulle han ha sagt: Vänner! Tro mig–Ingenting var mig kärare än stiltjen, kavlugnet, härden med det tysta prasslet av vänliga lågor.

Hade jag fått följa min innersta längtan, skulle jag ha sökt mig till den blommande idyllen och låtit begrava mig i de doftande volmarnas blomgrav med en vit lilja i handen.

Men en som var starkare än jag grep mig och blev mig övermäktig. Han satte ett vapen i mina finhyllta händer.

Så fick jag krigsmans värdighet. Man kallade mig frivillig–men jag var allenast en tvångsutskriven. 

Dikt av Nils Bolander.

Ty Kristi kärlek driver oss, eftersom vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, och därför har alla dött. Och han dog för alla, för att de som lever inte längre lever skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem. 2 Kor 5: 14-15. Paulus.