Löftenas land och folk 1

Löftet om landet Israel hade Gud gett till patriarkerna medan de ännu var främlingar i sitt eget land. Först efter en period på fyrahundra år i Egypten och fyrtio år i öknen var tiden inne för att inta landet.

Uppehållet i Egypten var ett led i Guds plan för Israel. Det var Herren som sände dem dit ned, men inte för att de skulle förbli där för alltid. Herren lovade dem att han skulle föra dem ut från Egypten och tillbaka till löftenas land. 1 Mose 46:2-4.

Det hade kommit en ny konung över Egypten, en som inte visste av Josef. Farao sade till sitt folk; Se, Israel barns folk har blivit alltför stort och mäktigt för oss. Vi skall därför gå klokt tillväga med dem. Annars kanske de förökar sig ännu mer, och om det blir krig kan de gå samman med våra fiender och föra krig mot oss och sedan ge sig av från landet. 2 Mos 1:9–10.

De började bli trångt för Israel i Egypten därför att de förökade sig, och Egyptierna började frukta för dem. Jakobs ättlingar var ju löftenas arvingar, därför förökade de sig. Liksom Israels folk var främlingar i Egypten, så är den nya människan - vår nya natur- en främling och utlänning i denna världen, som är i den ondes våld. 1 Joh 5:19-21.

När den nya människan växer och blir starkare, då gör den gamla naturen motstånd. Det är farligt för självlivet när den nya naturen blir så stark att den får övertaget över den gamla människan. Men det blir seger för det andliga livet.

Den gamla människan är rädd för att förlora kontrollen över sitt liv. Liksom Egypterna fruktade för Israels barn och var rädda för dem att de skulle ta över makten.

Gud har mycket att göra med oss troende också innan vi inser att vår gamla människa är ett hinder för den andliga människans växt och styrka. 

Fortsättning följer