KONKURSBO ELLER GUDS VERK DEL1 (2)

 Det är en känd sak att det finns en grundstämning i vilken den stora mängden av människor befinner sig, i bestämda och säregna tidsperioder, t. ex. i musiken, i målarkonsten och inte minst i diktningen. Men allra klarast kommer denna grundstämning fram i det profana livet, i arbetslivet, familjelivet, föreningslivet och i politiken. Man behöver inte vara så väldigt gott orienterad inom dessa nämnda områden för att kunna fastslå att vi i dag lever under pressen av en grundstämning som är dödsmärkt. När man ser sig om och upplever den dominerande stämningen som råder kommer det kända bibelordet: "Vi har tidernas ände inpå oss," (1 Kor 10:11) osökt i våra tankar.

Om man lyssnar till vår tids nya musik, får man en märklig förnimmelse. I diktningens värld blir dödseglarna och negativisterna bästsäljare. Och den moderna målaren tror att han nu äntligen har besegrat materialismen som bröt fram i generationerna . För honom, står den sunda och naturliga vardagsmänniskan framför hans produkt och förundrar sig. Det verkar  för honom vara sjuka fantasifoster --och det är väl helt onödvändigt att peka på, att i det sociala livet hänger konkursstämningen som en röd lykta i folkets och de styrandes sinnen. ”Denna världens ande” förbereder de sina till något som tycks vara oundvikligt..

Så kommer frågan till oss kristna. Skall vi låta oss dras med i samma malström och låta oss behärskas av samma undergångstämning och konkursmentalitet? Svaret måste bli ett starkt och avgjort nej!

Det kunde vara frestande att börja plocka fram bibelställen för att bevisa att i Guds rike är det aldrig någon plats för någon ’låt-gå-mentalitet’. Där är det aldrig konkurs, undantaget av det som är från oss själva, och som inte hör hemma på det området.

När de andra säjer nedöver, då skall vi säja uppöver. När de andra sänker huvudet, då skall vi lyfta det, för vår förlossning närmar sig. När de andra ropar förlorad, då skall vi ropa frälst! Vi skall med andra ord behålla en grundstämning av seger, glädje och framgång—trots yttre förhållanden i världen. För Guds rike är inte av denna världen. Det som alltid har varit svårt för den kristne i denna världen, är att se och värdera ting utifrån vissheten om att i Guds rike är det annorlunda. Det gäller både oss själva och arbetet i Guds rike.

Inte så att jag skall ha det bättre än andra, som någon kanske påstår, men jag skall vara bättre än andra. Det att vara kristen är inte detsamma som att ha en säker livspolicy, så en får det gott, inte minst på äldre dar. Den få-det-gott- mentaliteten som behärskar många av vår tids kristna bör vara på vakt, så att inte en eventuell vedermöda, med martyriet som följd ,kan  komma att drabba  många  så de avfaller från tron.

Vi borde hellre ändra på detta uttryck: ”De kristna är inte bättre än andra, men de har det bättre,” Och säja: ”Vi kristna ska inte vänta att ha det bättre än andra, men vi bör vara bättre”.  Vi bör inte bli offer för det självmedlidande som tillåter allt i en svår tid. I stället skall vi ha ett budskap till världen om att leva rikt och gå mot strömmen och den undergångsvind som blåser i världen.

Om vi skall vänta med att leva ett segrande liv tills det blir bättre tider, kan vi lika gott slå från oss den tanken för gott. Det blir aldrig goda tider för en kristen som vill leva ett segrade liv i denna världen. Det är att kämpa trons goda kamp. Den glädje och tillfredställelse som ett sådant levnadsätt för med sig har ingen förbindelse med stämningen och det förhållande som härskar i världen . Den rådande mentalitet bland många kristna i dag är, utan att man är tillräckligt uppmärksam på det, ganska starkt präglat av tidens konkursanda. Men detta uttryck blir inte brukat, det tillåter inte djävulen. I stället brukar vi uttrycket ”ärlighet” ”Uppriktighet” ”kristen realism”, ”man får erkänna det som det är” osv.  Och under dessa ovissa försäkringar lever man ett slarvigt kristenliv, i en stämning av uppgivenhet och andlig trötthet, utan någon egentlig vilja till eller ansträngning för att få det annorlunda. Men själen blir sjuk av andlig slapphet och att leva i en ständig känsla av otillfredställelse utan att detta leder till ett bättre tillstånd. En ofruktbar känsla–man kan också säja: en känsla som har överlevt sig själv och låtit anledningen till förändring gå sig förbi—är nästan farligare än förhärdelse. Båda tillstånden är i varje fall dödande för andelivet. Och det värsta av det hela är att många lägger sig till att sova på kudden:” Jag klarar det ju inte själv, men det är Gud som får gripa in och göra något med mig,”. Min vän, jag försäkrar dig att Gud aldrig griper och gör något med dig, med mindre du vill det själv. Om du inte söker efter den djupaste orsaken till ditt slöa liv, kommer du aldrig att upptäcka att du inte vill leva helt för Jesus och ta på dig det offer som ett segrande liv kräver av dig. Skulle Gud vara intresserad av ett slött kristenliv? Är han inte det, varför lever vi då i ett sådant tillstånd? Grunden kan inte vara någon annan än att vi själva inte vill komma ut från slöheten.