DET ALLMÄNNA PRÄSTADÖMET

Läran om det allmänna prästadömet är en av de sanningar som Guds folk har kämpat och lidit mest för genom tiderna. Historien berättar de mest bloddrypande berättelser från denna kamp. Själarna var ju ofta bundna av kyrka och påvevälde, prästmakt och biskopsrättigheter, ofta med sanktion från den världsliga statmaktens lagar och förordningar. Ve den som bröt med denna och frimodigt hävdade att den bibliska läran om det allmänna prästadömet skulle med rätt och plikt förkunna Kristi dygder och bära fram lovoffer, det är frukt av läppar som prisar hans namn. Hebr. 13:15. Men trots lidande, tårar och blod, trots tortyr och fängelser, kunde sanningen inte hållas inne, utan banade sin egen väg i kraft av sin egen inneboende styrka. Det är frukterna av dessa strider och segrar vi har haft välsignelser av under många år sedan lekmannaväckelsen fick sitt genombrott i kristenheten. Emellertid ligger faran och lurar inom våra egna kretsar. Djävulen har stort intresse av att binda Guds folk och nu gör han det på ett annat sätt. Ofta ser vi en åskådarkristendom även inom de fria församlingarna. Man letar ofta förgäves efter prästerna. Nej, vi har ju predikanter som har lön för att utföra sin prästtjänst och de andra ska tiga och höra. Det är en förfärlig fara. Ofta är det också predikantens egen skuld som inte har insikt om det allmänna prästadömet och inte lär Guds folk att fylla sin uppgift. Det finns folk som varit kristna i åratal utan att ha öppnat sin mun offentligt för att vittna eller be utom den gången då de upptogs i församlingen, för då var de ju tvungna till det. Det hörde till ritualen. Gud har nedlagt i oss Ordet om försoningen, står det skrivet i 2 Kor 5:18–19. Detta blir kvävt och vittnesbördet och tjänsten kommer inte till sin rätt vilket innebär obotlig skada för dem själva och Guds verk i övrigt. I många församlingar ges det mycket sällan tillfälle till fria vittnesbörd. Predikanterna ska göra allt. Det är ett mycket skevt spår och det behövs i sanning ropas ut en varning, så att de fria nådegåvorna och tjänsterna inte blir kvävda av ett välde som man kan kalla för predikantvälde. Det finns inget som är så kvävande som detta. Anden bedrövas och den fria strömmen av välsignelser stannar av. Förmågor och krafter hämmas. Lovsången och glädjen minskar. Det som sällan används vissnar bort. Sluta att använda din händer och de kommer att bli obrukbara. Det kan vi se hos indiska fakirer som sitter i en bestämd ställning med händer och fötter under en längre tid. Bildligt talar vissnar de bort.

O, måtte inte dessa levande andekrafter som finns i Guds församling vissna bort och dö, utan få utvecklingsmöjligheter och komma till sin bibliska rätt.

Församlingens tjänster och nådegåvor är inte till för att vara allenarådande. Tvärtom! De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp. Ef. 4:11–12. Så byggs kroppen upp i kärlek och den fogas samman och hålls ihop genom det stöd varje led ger allt efter den kraft som är utmätt åt varje särskild del. Ef. 4:16 Varje del har en ”utmätt” uppgift. Varje präst har sin stora gärning! Alla behövs! Ingen ska vara åskådare. Alla skall vara med i den andliga gudstjänsten för Gud har kallat dem till det och tilldelat dem en sådan plats. Måtte vi alla finna vår plats i Guds stora församlings organism annars störs de andliga ’organen’ och hela verket kan stagnera. Det visar sig också när Anden riktigt får komma till. Då är det slut med formerna. Då sprängs ritualerna. Då upphör enmanstjänsten i församlingen.

Översatt från norskan

Författare Fridtjof Valton